Life is what happens to you while you're busy making other plans./Lennon

om Lojsan, som fick diagnosen ALL - Leukemi i aug 2008; när hon var 16 år, och om hur vardagen i vår familj



fredag 24 april 2009

Friska ungar!?

Idag lät hon nästan som vanligt igen. Fantastiskt att det (peppar, peppar) gått över så fort.

Om jag tittar bakåt så har båda barnen alltid varit väldigt friska. Det är bara någon enstaka gång under deras uppväxt som vi åkt till akuten för "småsaker"(feber, öron, hals etc). De akutbesök som varit har berott på krossad tå, hostat blod efter operation, bilolycka, misstänkt blindtarm. Ingen av ungarna har varit borta från skolan mer än enstaka dagar för typ förkylningar och magont. Jag kan inte påminna mig att någon av dem någonsin har velat stanna hemma för att de varit lite småhängiga - det har varit vi föräldrar som tagit den typen av initiativ, ibland mot deras vilja. De har båda alltid haft en väldigt låg frånvaro. (Och det gör att det tar emot mindre att åka på semester på skoltid.) Vi har friska ungar helt enkelt; ja förutom cancer då... Det är väl någon sorts poetisk rättvisa i det också. Men nog hade jag föredragit att bo på akuten med ett öronbarn framför detta, och att ha fått skriva feber och halsont på VAB- anmälan istället för cancer.

7 kommentarer:

Jessica sa...

Jamen vad tusan. Cancer utgör ju ett sorts undantagstillstånd i tillvaron ändå även om den också blir något av ett normaltillstånd efter ett tag. Om man inte gör det till en viss del av vardagen så blir man tokig. Samtidigt undrar man ju om man inte redan är galen som är redo på att göra något sådant som cancer eller annan svår sjukdom till relativ vardag. Så åk iväg ni och se hur det går. Jag hade god hjälp förra året. Åkte till Boston. Fick övertalas lite i och för sig för jag såg framför mig att nu trillar jag ihop det första jag gör och hur blev det nu tills M höjde rösten och sa att ett av världens bästa sjukhus på föräldralösa sjukdomar finns på två timmars avstånd. Um okej. Det tillsammans med att Försäkringsbolaget var bra, med bra papper (aktuell epikris på engelska fixade jag) och sådär så skulle det inte vara några problem. Och det var det inte. Och nu ska jag åka igen men till Canada. Nu får jag oroliga frågor om borde du verkligen du har ju just?
Jo, jag borde verkligen. Jag ska verkligen. Men jag förstår att ni/du oroar dig, det gör jag verkligen.

Jessica sa...

Eh, det här var nog en kommentar till inlägget om Spanienresan... men till friska ungar. Poetisk rättvisa eller karma om man vill det. Barn och cancer, finns inget som kan vara poetisk rättvisa eller karma i det. Karma är när en sextioårig tant (som jag jobbade i samma grupp som) har varit elak i 45 av de åren plötsligt drabbas av lungcancer. Från diagnos till död 5 månader. Det VAR karma. Låter kanske elakt men man får inte vara hur elak som helst och komma undan med det.
I det jobb jag hade så kom vi i kontakt med särdeles värnlösa människor. I ett fall var jag i kontakt med ett sjukhus som sa att här är det touch and go. Så jag fixade snabbt på vårdpersonalens uppgifter. När kärringen fick höra om det så sa hon att jamen då kan ju alla höra av sig och säga att deras anhörige lider av x!! Och då blev jag sådär att JAG tänker då fanimej inte leva i DIN värld med DEN människosynen där jag förutsätter att det enda människor vill och gör är att begå bedrägerier. Jag vägrar bara. Och den blev hon sjuk och dog. Jag kände ingen lättnad, men känslan av att det var livets samlade kraft som ramlade över henne, den känslan är med mig än idag.

mammanonna sa...

Jo men visst ska vi åka! Och vi är nog inte så oroliga egentligen. Förkylningen var det som knölade till det, men den är ju på väg bort nu! Spanien är väl lite lättare än Boston på sätt och vis, förutom språket då! Canada är Lojsans drömresemål, så det blir nog det när cancerfanskapet är färdigbehandlat. Vi börjar samla nu.

Och karma/ödet eller vad man vill kalla det har jag tappat tron på. Efter en grundskoletid full av elaka klasskamrater så är det inte Lojsan som ska ha cancer. När jag är som argast och besviknast på alla möjliga så planerar jag små voododockor att sticka nålar i, cancersmittade nålar! Men rättvisa och någon sorts hämnande ängel kan jag inte tro på längre dessvärre, tills motsatsen bevisats. Berättelsen om tanten visar i varje fall på motsatsen.

A&T sa...

Nej karma tror inte jag heller på.
Min mormor var en ganska så elak liten dam. Förutom en halsfluss och ett par förkylningar var hon inte sjuk någonting i sitt liv. Hon fick vara frisk, pigg och lycklig i 100 år och tre månader innan hon fick somna in lungt och stilla av hjärtsvikt.

A&T sa...

Nu är jag här och skriver om min mormor igen. Vi hade en liten hämnd genom att vi uppmanade till bidrag till BCF istället för blommor på begravningen. Det hade hon inte gillat. En liten nyttig hämnd.. Hoppas resan blir superskön!!!!

mammanonna sa...

Förlåt...men jag skrattade gott åt A&Ts inlägg. Underbart!

Jessica sa...

Alltså, låt mig förtydliga. Jag tror på livet som en cirkel. Jag tror inte på sjukdom som något förutbestämt men jag brukar säga att ödets lotter fördelas olika. Man kan lika gärna säga att LIVETS lotter fördelas olika. Jag har en avlägsen bekant med ett toppjobb och har en lägenhet för 4,2 miljoner som har försökt ge mig livsråd. Well, kom tillbaka när du har upplevt lite liv, eller när livet inte blir som man hade tänkt sig.
Jag tror inte att karma är att man återföds som mygga, att man får vad man förtjänar och får finna sig i den situation man nu har hamnat i. Alltså inte karma i dess traditionella betydelse att man om man t ex är mycket fattig så finns det en mening med det. Mycket i livet är bara meningslöst särskilt svår sjukdom. Sjukdom är inte vidare personlighetsutvecklande, jag hade gärna utvecklats på ett annat sätt. Själva sjukdomen i sig, eftersom min är kronisk, fanns det inte så mycket att göra annat än att försöka acceptera men det tog lång tid. Under lika lång tid efterfrågade jag en ORSAK. Det måste ju finnas en anledning till VARFÖR just jag blev sjuk. Eller varför den här sjukdomen hade "brutit" ut annat än att immunsystemet hade slagit knut på sig själv. VAD hade jag gjort? Det tog flera månader innan jag till slut hörde vad läkaren hade sagt hela tiden, att jag inte hade gjort något. Att saker bara händer och man vet varesig varför, hur eller, just nu, vad man kan göra för att motverka alltsammans.
Jag tror ändå att man inte får vara hur elak och misstrogen mot sin omgivning utan att det kommer ikapp en. Inte för att någon förtjänar att få cancer, eller jag tyckte nog det i den här kvinnans fall. Jag kan inte gå in på de specifika omständigheterna som gjorde att jag tyckte att just tanken på karma var så specifik. du behöver inte vara änglalik men hur och vad du gör slår tillbaka. Inte med sjukdom men förr eller senare leder a till b till c och vidare, kedjereaktioner helt enkelt. I den här kvinnans fall var hon impopulär redan innan cancer slog till, det i sig hade varit straff nog om hon bara hade fattat mer av subtila signaler men det gjorde hon aldrig. Det skulle krävas en uppsats i det här men det är inte så enkelt som att säga att vad som helst som ramlar över en är något man har förtjänat, det är bra mycket mer än så. Man behöver inte kalla det karma även om jag gör det. Man kan lika gärna kalla det, och lämna allt vad sjukdom heter, utanför. Jag har släktingar som intog en mer än ljummen nställning till mig och syskonet tills vi började bli vuxna och då blev alltmer intressanta. Men man kan inte komma efter 16 17 18 år och säga att hur har du det? Det är sent då. Man får stå för sina handlingar förr eller senare men det behöver inte innebära att man trillar död ner. "Straffet" i det fallet blev att varken jag eller syskonet har någon vidare kontakt och heller alrig kommer att få det. Så blev det, och det blev för sent.